Fan, fan fan!!!
Pappsen har träffat onkologen idag... Fick inga positiva besked direkt.
Lymfkörteln som minskat i storlek sista gångerna har nu ökat till en storlek på 2-3cm (förut har dom pratat mm, inte cm).
Plus att en ny tumör (metastas) på 5 cm upptäckts. Än är det det inte klart vad som kommer att ske då dom eventuellt vill göra en biopsi på den nya tumören för att säkerställa att det verkligen är en tumör (vilket onkologen trodde). Eller så blir det operation direkt?!
Update: Beslutet om operation eller inte ligger hos Dr B. Nu är det denna eviga väntan igen... OM det skulle bli operation före jul hoppas jag att det blir här hemma å inte nere på ackis. Har verkligen inte tid å ork till en vecka alldeles innan jul i Uppsala i år igen.. Men men, vad gör man inte för familjen?! Huvudsaken är att pappa blir frisk (läs: friskare)!
Just nu är jag så trött, så trött så jag vet inte vad jag ska ta vägen... Känns som om ögonen rullar på mig!
Lymfkörteln som minskat i storlek sista gångerna har nu ökat till en storlek på 2-3cm (förut har dom pratat mm, inte cm).
Plus att en ny tumör (metastas) på 5 cm upptäckts. Än är det det inte klart vad som kommer att ske då dom eventuellt vill göra en biopsi på den nya tumören för att säkerställa att det verkligen är en tumör (vilket onkologen trodde). Eller så blir det operation direkt?!
Update: Beslutet om operation eller inte ligger hos Dr B. Nu är det denna eviga väntan igen... OM det skulle bli operation före jul hoppas jag att det blir här hemma å inte nere på ackis. Har verkligen inte tid å ork till en vecka alldeles innan jul i Uppsala i år igen.. Men men, vad gör man inte för familjen?! Huvudsaken är att pappa blir frisk (läs: friskare)!
Just nu är jag så trött, så trött så jag vet inte vad jag ska ta vägen... Känns som om ögonen rullar på mig!
Tiden går fort...
...när man har roligt?! Tycker mest att tiden går fort även om man har roligt eller inte.
Idag är det dagen D för mig. 6 år (!) sedan jag satt i ett rum på avdelning 78D på Akademiska sjukhuset i Uppsala och tog emot beskedet om att jag hade cancer. Ett stort frågetecken var nog det enda som rörde sig i skallen den dagen. Visst kom det en del tårar men mest var jag nog bara tom. 21 år gammal och livet var på väg att ta slut? Kan iofs knappt minnas att jag någonsin tänkt den tanken då jag under hela min sjukdomstid inte reflekterade över att jag trots allt bekämpade en dödlig sjukdom.... Å tur var väl det kanske, för vem vet om det varit lika "enkelt" om jag grävt ner mig... Enkelt är ju egentligen fel ord, självklart så var det inte "enkelt" att leva med cellgiftsbehandlingarna, kortisonbehandling, infektioner, illamående och nästan dagliga kräkningar. Men jag tror att det hade varit mycket värre om jag grävt ner mig och funderat pådöden varje dag.
Det känns iaf otroligt konstigt när jag nu sitter här, sex år senare och tänker tillbax på den dagen. Det känns som ett helt annat liv (vilket det oxå var), men mer som att det är en film som jag sett någon gång för längesen. Ända tills polletten trillar ner och jag blir påmind, tex av ärren på armen efter den förbenade PICC-Linen. Eller som när jag kollar på sjukhuset eller Rosa Bandet-galan och någon får en behandling meddoxirubicin. Då kommer illamåendet direkt och jag påminns å kastas 6 år tillbax i tiden. Samtidigt är den tiden som ett vakum för mig. Svårt att förklarara för jag kan inte riktigt sätta ord på mina känslor....
Nåväl, huvudsaken är ju ändå att jag är frisk!
Förr om åren har jag alltid fasat lite för denna dagen då 6/11 har etsat sig fast i mitt minne men i år har jag inte tänkt på det alls förrän på förmiddagen idag när jag skrev datumet... Jag ser det som ett framsteg och hopp om att det som varit sakta börjar försvinna och suddas ut i min minnesbank. Snart kanske jag t.o.m kan se endroppställning utan att må illa!
Nä, nu ska jag åka hem å bli lite ompysslad, sen är det städning som står på schemat. Sysselsätta hjärnan med annat än dumma tankar idag!
Idag är det dagen D för mig. 6 år (!) sedan jag satt i ett rum på avdelning 78D på Akademiska sjukhuset i Uppsala och tog emot beskedet om att jag hade cancer. Ett stort frågetecken var nog det enda som rörde sig i skallen den dagen. Visst kom det en del tårar men mest var jag nog bara tom. 21 år gammal och livet var på väg att ta slut? Kan iofs knappt minnas att jag någonsin tänkt den tanken då jag under hela min sjukdomstid inte reflekterade över att jag trots allt bekämpade en dödlig sjukdom.... Å tur var väl det kanske, för vem vet om det varit lika "enkelt" om jag grävt ner mig... Enkelt är ju egentligen fel ord, självklart så var det inte "enkelt" att leva med cellgiftsbehandlingarna, kortisonbehandling, infektioner, illamående och nästan dagliga kräkningar. Men jag tror att det hade varit mycket värre om jag grävt ner mig och funderat på
Det känns iaf otroligt konstigt när jag nu sitter här, sex år senare och tänker tillbax på den dagen. Det känns som ett helt annat liv (vilket det oxå var), men mer som att det är en film som jag sett någon gång för längesen. Ända tills polletten trillar ner och jag blir påmind, tex av ärren på armen efter den förbenade PICC-Linen. Eller som när jag kollar på sjukhuset eller Rosa Bandet-galan och någon får en behandling med
Nåväl, huvudsaken är ju ändå att jag är frisk!
Förr om åren har jag alltid fasat lite för denna dagen då 6/11 har etsat sig fast i mitt minne men i år har jag inte tänkt på det alls förrän på förmiddagen idag när jag skrev datumet... Jag ser det som ett framsteg och hopp om att det som varit sakta börjar försvinna och suddas ut i min minnesbank. Snart kanske jag t.o.m kan se en
Nä, nu ska jag åka hem å bli lite ompysslad, sen är det städning som står på schemat. Sysselsätta hjärnan med annat än dumma tankar idag!
