Lycka???
För åtta år sen var jag lycklig! Jag var nykär, alla var friska. Jag hade sista terminen kvar i skolan, livet lekte och allting kunde bara bli bättre... Tji fick jag! Allt ändrades en kall novemberdag i Uppsala 2002. Tänk om jag vetat då att det bara var början på ett helvete som aldrig verkar ta slut....
Visst har jag haft det riktgt bra till och från men nu är det längesen jag kände mig lycklig. Tror nog att det var i Brasilien sist, alltså över tre (!) år sedan. Jag hade iofs en period förra hösten då allt kändes sååå bra. Jag hade köpt min lägenhet, party varje helg och livet lekte igen... Ett tag. Vet inte vad som hände, kanske var det verkligeheten som kom ikapp mig...
En sak är då säker, cancern har förstört mycket i mitt liv! Vet att jag inte kan "skylla" allt på den men jag kan säga att mer eller mindre så hänger de mesta av de som blivit förstört ihop med cancern. Tycker att det borde räcka nu! Den har redan tagit mig, min pappa, mitt förhållande, mitt självförtroende.. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Räcker det inte snart? F*cking j*vla kuk cancer, ta inte min pappa ifrån mig oxå!!
Anledningen till mitt deppiga inlägg beror inte på att pappa är sämre, snarare tvärtom! Men idag har vi firat pappas 61-årsdag (som egentligen infaller i morgon). Och på väg dit slogs jag av tanken att det kanske är hans sista födelsedagskalas!? Vet att jag inte ska tänka så och jag försöker verkligen att inte göra det. Varje gång en sån tanke dyker upp försöker jag att slå undan den direkt. Kan även känna dåligt samvete gentemot pappa för att jag har såna tankar... Men är det så konstigt då??
Jag skiver här endast för min egen del, det här är mina tankar och jag mår mycket bättre av att skriva av mig. Dessutom är det söndagväll, vilken singel känner sig INTE deppig och ensam då??
Sen kan jag även erkänna att vetskapen att ha förlorat en nära vän är jobbig.
Tack å hej!
Visst har jag haft det riktgt bra till och från men nu är det längesen jag kände mig lycklig. Tror nog att det var i Brasilien sist, alltså över tre (!) år sedan. Jag hade iofs en period förra hösten då allt kändes sååå bra. Jag hade köpt min lägenhet, party varje helg och livet lekte igen... Ett tag. Vet inte vad som hände, kanske var det verkligeheten som kom ikapp mig...
En sak är då säker, cancern har förstört mycket i mitt liv! Vet att jag inte kan "skylla" allt på den men jag kan säga att mer eller mindre så hänger de mesta av de som blivit förstört ihop med cancern. Tycker att det borde räcka nu! Den har redan tagit mig, min pappa, mitt förhållande, mitt självförtroende.. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Räcker det inte snart? F*cking j*vla kuk cancer, ta inte min pappa ifrån mig oxå!!
Anledningen till mitt deppiga inlägg beror inte på att pappa är sämre, snarare tvärtom! Men idag har vi firat pappas 61-årsdag (som egentligen infaller i morgon). Och på väg dit slogs jag av tanken att det kanske är hans sista födelsedagskalas!? Vet att jag inte ska tänka så och jag försöker verkligen att inte göra det. Varje gång en sån tanke dyker upp försöker jag att slå undan den direkt. Kan även känna dåligt samvete gentemot pappa för att jag har såna tankar... Men är det så konstigt då??
Jag skiver här endast för min egen del, det här är mina tankar och jag mår mycket bättre av att skriva av mig. Dessutom är det söndagväll, vilken singel känner sig INTE deppig och ensam då??
Sen kan jag även erkänna att vetskapen att ha förlorat en nära vän är jobbig.
Tack å hej!
Kommentarer
Postat av: Lasse
Finns här vännen! Kram
Trackback
